Jag brukade hjälpa mina föräldrar att städa och sortera deras bokhyllor när jag var liten. En hylla sorterades efter svenska och nordiska författare, de tre andra var fyllda av amerikanska och engelska böcker. Redan på sorteringsstadiet syntes skillnaden. De nordiska präglades av något svalt reserverat, stramt och nästan sorgesamt vad gällde utseende och titlar. Det fanns en enkelhet och framför allt allvar. Att läsa verkade vara något upphöjt och svårtillgängligt. De anglosaxiska däremot signalerade något helt annat. Ett kommersiellt tilltal hade jag kallat det idag där titlarna och omslagen signalerade sexighet, drama, story och raffel -det spelade ingen roll om författarna var nobelpristagare som William Golding eller bestsellerförfattare som Sidney Sheldon. Det var böcker som flirtade med potentiella läsare, de var starkare i tilltalet och bejakande av det eskapistiska och underhållande i ett läsa.
Intressant att du säger det. Att du uppfattade en sådan skillnad mellan den svenska litteraturen och den anglosaxiska. Delvis kan det väl bero på hur omslaget var utformat. Kanske var det också så att pappa och jag hellre läste engelskspråkig litteratur. Att vi lät glada och ivriga när vi talade om Iris Murdoch eller Philip Roth. Strindberg och Hamsun med sitt nordiska allvar kom senare i våra liv, åtminstone i mitt. Men Jolo och Piraten älskade vi och skrattade åt. Men som sagt, bilden på pärmen, skyddsomslaget gav en läshungrig liten flicka starka signaler. Och detta är ett ämne i sig.