Som vi alla vet blir författare med skrivkramp galna, sliter sitt hår, börjar dricka och drar gärna iväg till ett öde strandhus eller ett insnöat hotell där det ounvikligen händer något hemskt iallafall om det handlar om en Stephen Kingbok. Dessa överspända typer lägger helt enkelt för stor vikt vid sina egna romanprojekt och bör chilla så löser sig allt skriver Laura Miller här om skrivkramp som fenomen och citerar boken Midnight Disease: The Drive to Write, Writer’s Block, and the Creative Brain. Knepet är alltså att skaffa sig ett större alternativt projekt (typ en husrenovering) och låtsas att det är mycket viktigare än ens halvfärdiga roman så löser sig krampen. Ju större vikt man lägger vid sitt romanprojekt - i den mening att man tror att en färdigskriven bok radikalt kommer att förändra hela ens liv – desto mer benägen är man att drabbas av skrivkramp. Det mer rutinartade ”bruksskrivandet” man gör varje dag eller för att tjäna en slant framkallar dock inte samma ångest. Själv har jag bara fått skrivkramp när jag inte haft en deadline, en uppdragsgivare och ett visst antal tecken att jobba mot. Eller som artikelförfattaren svarar när någon frågar henne om hur hon åtgärdar tillståndet; “Eh… jag har en hyra som måste betalas.”
Detta får mig att tänka på författare som berättar att de är ”otrogna” med ett annat manus än det de ska hålla på med egenltigen, och att det är mycket roligare att skriva på det…
Det är så riktigt, man får inte ta sitt skrivprojekt på för stort allvar. Det bästa är om man kan göra det med vänster hand. Och skicka iväg sitt manus utan att tänka på det. – Fast när man fått ”nej” från 10 förlag börjar man fundera.
Man kan ju alltid måla litet ikoner ….
Ja för höga förväntningar och ambitioner kan vara förödande, speciellt om man tror att man skriver på Den stora romanen som verkligen ska förändra hela ens liv.